Öppna nordiska mästerskapen i sabel 2006

Sitter på tåget hem från Stockholm. Klockan börjar närma sig midnatt, och tröttheten sätter in i hela kroppen. Ska ändå försöka skriva några rader om den gångna helgen.

Vad hände egentligen? Och viktigare – vad lärde vi oss?

Till att börja med måste jag påpeka att det från vår, dvs LFKs, sida var sju fäktare. Undertecknad, Joakim, Theo, Louise, Karin, Olof och Claes. För Louise var det första tävlingen någonsin, och för Theo var det den första individuella tävlingen. Detta kan föranleda en att tro att historien handlar om dem. Det är till en viss del sant, men mer sant är att jag när jag tävlar själv helt tappar greppet om omvärlden – och därför inte har koll ens på vad mina klubbkompisar presterar mer än sporadiskt. Därför hoppas jag att någon av de övriga – förslagsvis debutanten – bidrar med några rader också.

Till att börja med hade vi misslyckats med Logistiken. Eller snarare, vi hade inte ens försökt samordna då det mest sannolika hade varit att vi hade misslyckats. Så Claes och Olof åkte båt. Karin, Louise och Theo flög med ”Fly Me” på fredag morgon, medan jag själv och Joakim tog Finnair på fredagskvällen. Karin, Olof och Claes bodde på ett vandrarhem, Louise och Theo på ett annat, medan jag och Joakim bodde på ett hotell – som det visade sig att vi inte alls hade bokat på när vi väl kom fram – men det löste sig i alla fall. Dessutom fick vi lyssna på finsk tango…

Det hela började med damtävlingen på lördag morgon. Karin och Louise ställde upp och gjorde helt ok resultat. Louise stod för dagens upphämtning när hon gick från något i stil med 8-3 till 14-14. I sista stöten drev hon sin motståndare framför sig och avslutade strax innan övertrampslinjen. Men missade… Och blev själv träffad i armen, precis innan den andra tjejen lämnade pisten… Livet är tufft ibland – men det var en klart kul match att kika på.

Nåväl sen var det dags för den öppna (pojkar + flickor) juniortävlingen. Vad kommer jag ihåg mest av den? Att våra juniorer fäktade på olika våningar, och att jag sprang som en besatt mellan dem. Men det var bra uppvärmning.

Nu var det kanske inte just värme man behövde. Finnar gillar ju bastu… Och därför har de en fäktsal som i alla fall känns som en bastu. Där fäktade jag min poule… Sist jag var där, på ett träningsläger för ett par år sedan, var det en av finnarna som blev så svettig att man fick träffmarkering när man högg honom i benen.

Saunafäktningen gick tämligen smärtfritt. Vann allt utom en match mot en Lett som jag tappade 4-2 till 4-5…

De andra hade fäktat under tiden. Men nu hade Thomas tävlingsinstinkter slagit till. Så jag ar ingen aning om vad de hade åstadkommit. Rankad 10:a efter poulen, av totalt 45. Helt ok och bästa svenska placering så långt.

Liten besvikelse dock när jag insåg att jag skulle få möta en nemesis i första elimineringsmatchen. En dansk som jag av någon anledning aldrig lyckats slå – enligt honom i alla fall och jag får nog tro honom… Jag brukar komma ihåg vem jag vunnit över…

Det var inte vackert. Men det var effektivt. Halvbrutal X-2000-fäktning kombinerat med en del mer varierat arbete. Vann gjorde jag – med någonting…

Sen skulle jag möta  - just det Letten… Om ni visste hur många dåliga ordvitsar man kan göra om en Lett när man är trött förresten…  

Hade förlorat överraskningsmomentet kände jag… Men, men – det hade ju dock varit jämt i första mötet, så det var ju bara att tagga om. Jobbade på hyfsat men fick inte riktigt grepp om matchen – och låg under med 8-6 i paus. Men jag kände att jag var med och tror att jag sa till de andra som var runt omkring – fast mest till mig själv egentligen – att ”jag kan ta det här”…  Sen drämde jag in ett par enkellampor och killen började darra något.

Matchen slutade med 15 till mig. Och något annat till den andre killen. Jag vet inte

En extremt förvånad Mika Roman stod för motståndet i kvarten. Han erkände efteråt att han förväntat sig en ganska lätt (se där igen) resa – men det fick han inte!

Hade 13-11. Men jag tappade fart i samma takt som jag tappade ork. Och Mika segade sig förbi. Två poäng från Semi således.

Tävlingsdag ett slutade 20.00 – efter att ha börjat 9. Så en snabb middag på ett Kinahak i närheten – och sen sova fick bli melodin för samtliga. Förutom vissa som lyssnade på Tango då… Och andra som lyssnade till högljudda italienare i vandrarhemmets sovsal…

Dag två. Först damjuniortävlingen. En glad – men trött Karin fäktade stundtals riktigt lysande. Ingen topplacering – men bra fäktning som sagt.

Sen kadetttävlingen. Olof hade inte en av sina mer lysande stunder – men jag tror att vi är överens om vad vi ska jobba med.

Slutligen lagtävlingen. Här ska noteras att Sverige ställde upp med tre lag. Jag själv och Joakim, tillsammans med Eric och Jörgen från Örebro bildade Sverige I, som var 4:e-rankade efter dag 1:s resultat. Louise, Theo, Karin och Anton (LUGI) bildade lag två, medan Claes och Olof – tillsammans med Emma och Malin från Örebro bildade ”båtflyktingslaget”. (De skulle med färjan, och det var därför inte säkert att de skulle kunna stanna tills tävlingens slut. Därav lagkonstruktionen.)

Tåget börjar nu närma sig hemma och jag få fortsätta redogörelsen någon annan dag…

Några dagar senare – och ett försök till sammanfattning…

Lagtävlingar har ju den fördelen att eftersom man fäktar ut om alla platser så blir det mycket fäktning. Alla fick möta lag de hade bra chans mot någon gång under tävlingen. Och eftersom just matchvana är något som många i gruppen behöver så var det väldigt nyttigt. Spännande blev det också emellanåt. Bland annat lyckades lag två med bravaden att vinna en match med 45-44… Och vi slog ut danskarna… J

Själv fick jag vara med om att förlora semin mot Finland I. Bronsmatch således mot Lettland. Revanschmöjlighet för Tripuks också. Han stämplade mig visserligen, (Lett men inte Lätt kanske?) men jag slog honom i poäng, och det är väl det som räknas. Tyvärr nådde vi inte hela vägen. 40-45 slutade matchen – och så missade jag även det bronset…

Men men, allt som allt var det en helg med en hel del bra fäktning. Så jag får väl känna mig nöjd i alla fall så här en tid efteråt. Visst svider det att jag inte riktigt orkade ända fram. Men benen räckte inte riktigt – så det var inte så mycket att bråka om egentligen.

Vad lärde vi oss då? Att vi måste åka fler gånger… Givetvis också att vi hade kul tillsammans, men framförallt att vi behöver mer tävlingsvana. Men nu börjar vi bli ett gäng sabelfäktare på LFK – så förhoppningsvis kan vi sporra varandra på kommande tävlingar och på träning, och göra ännu bättre resultat framöver.

Med fler sabrörer än nånsin på klubben lär KM på sabel i år bli en riktigt välbesökt, och kul tillställning.

Thomas Årnfelt