SAF 2005
|
Eller: Why we even bother
|
|
Någon som trodde det skulle bli en upplyftande, positiv och glad tävlingsrapport? Be någon som vann skriva den då, vi andra kommer bara vältra oss i vår egen olycka ett tag till... eller okej, så bitter är jag inte längre. Det var kul, det gick inte så dåligt, och det var lärorikt! Låt mig berätta lite..
|
| SAF är numera en satellittävling till världskuppen så man kan få
världskuppoäng... vilket lockar en hel del udda deltagare. Minns jag inte
fel var det deltagare från totalt 17 nationer om man räknar både damerna
och herrarna, med en tjej som åkt ifrån Taiwan eller Korea. Lite lagom
flygresa för att fäkta i Sverige må jag säga. Från LFK kom jag (Daniel, åter Linköpingsbo), Annica och Joakim. Joakim skulle inte fäkta, utan representerade den del av LFK som har någon som helst makt i de här sammanhangen. Iklädd svart istället för vitt kände vi andra oss som stormtroopers i Darth Vaders närvaro... |
 Notera hur han försöker använda kraften för att få mig att inte ta det här kortet. Men jag är ju beväpnad, så det var svårt för honom att stoppa mig. Tävlingen drog igång runt 0900 för oss herrar med två poule-omgångar, båda var sedan rankande inför direktelimineringen. Det här är väl inte helt enligt fie-reglerna men tävlingsledningen ville att även första poulen, som normalt enbart är rankande inför nästa poule, skulle vara viktig så att man inte kunde sova igenom den. Det är helt ett helt okej beslut tycker jag och jag hoppas bara att FIE kan låta bli att klaga. Att det sen inte är så bra för mig är en helt annan grej... jag hade trivts väldigt mycket bättre med en uppvärmningspoule. Nedan har vi vinnaren i tävlingen snyggaste t-shirt. En sån måste jag ha, var har du köpt den Mattias?
|
|
 |
| Själva tävlingen var inte mycket att bråka om... själv fäktade jag
dåligt i första poulen, inte så dåligt i andra och gick vidare till
direktelimineringen trots allt. Första hindret avklarat. Sen är det lite olika hur folk gör. En del bryr sig inte alls om vem de får möta, andra räknar ut vem det blir och försöker komma ihåg ifall de mött sin motståndare förr, och vad som fungerade eller inte fungerade då. Den här gången fick vi vänta läääänge på att direktelimineringarna skulle komma igång. Det var nåt strul med datorsystemet... några fäktare klagade på att deras resultat från poulen inte var ordentligt ifyllda, och för att ändra på det var tävlingsledningen tvungen att mata in allt från början igen, med den nya ändrade informationen. Tog lång tid och vi han kallan lite, men sen var det igång... Min första direkteliminering var mot en liten finländsk kille, med liten menar jag alltså kortare än vad jag är. Ni på klubben kan ju då lätt räkna ut vilken längd han var. I början höll vi jämna steg, han var snabb... 1-0, 1-1 och så vidare upp till 3-3 där vi hade paus. Det har man efter 3 minuter i direktelimineringarna. Sen efter det fick jag lite goda råd av Andras som var klar med sin match, eller om han stått över... jag minns inte riktigt. I alla fall gick det mycket bättre sen när jag slappnade av och gjorde rätt. In och ut, rör på benen, snabb upp med armen... det blev 15-6 tillslut, en ganska säker vinst. |
|
|
Maestro |
Väääääänta lite... Log? Glad i hågen? Varför var jag inte sur för att jag förlorat matchen? De här tankarna slog mig lite senare, och jag funderade allvarligt på om jag inte gett upp matchen redan från början. Okej jag vet att jag har förlorat mot honom förr. Okej, jag vet att han har bättre benarbete. Men jag ska ju vinna den HÄR gången! Så ska man tänka! Så måste man tänka, annars kan man ju inte göra sitt bästa i en match. Det var fel av mig, och jag borde blivit arg och tänkt över vad jag gjorde för fel etc etc. Så det tar jag med mig från SAF den här gången - kämpa kämpa! Och att aldrig ge upp en match innan den är slut, aldrig! |
|
|
| Text: Daniel Foto och bildtexter: Annica och Daniel |
