I vår strävan att förkovra oss inom fäktkonsten är det viktigt att ha ordentliga förebilder, personer som vekligen kan inspirera oss. Duktiga fäktare... goda män... elaka skurkar, eller kort sagt: hårda killar. Grabbar med nerver av stål och en vilja av järn. Vilka finns det då, frågar du dig självklart. Lugn, vi har sammanställt en lista på de hårdaste av de hårda.
Från boken "Snowcrash" av Neal Stephenson. Helt klart hårdast av de hårda, och också den som inspirerade till den här sidan. Har ni inte läst Snowcrash än så ska ni göra det nu. Det här är killen som inte räds någon, som paddlar kajak mellan kontinenterna, kapar ubåtar och tar över små länder. Han är så hård att säkerhetsvakter i städer han besöker försöker slå ner på alla som försöker mucka med Raven, bara för att han inte ska bli skadad... okej det är svårt att beskriva hans extrema hårdhet. Låt oss bara säga att om Raven trycks mot en diamant är det ett onödigt slöseri med diamanten. Läs boken.
Ur den nordiska mytologin. Sigurd dräpte draken Fafner med sitt svärd, Gram, som han fått av Regin, Fafners bror... historien blir lite lätt komplicerad, men man får inte förringa en kille som dräper en drake. Sigurd grävde en grop vid vattnet och väntade tills Fafner gav sig dit för att dricka... Gram gick inte av för hackor heller, det var så vasst att höll man ner det i rinnande vatten klöv det en ulltuss som fördes mot eggen av strömmen, och sigurd klöv Regins städ ända ner till stocken. För Sigurd gick det ändå inte så bra, men så är ju inte den nordiska mytologin en lärobok i harmonisk samlevnad. Han strulade till det när det gällde kvinnor och blev dödad för att en hon kände sin heder förnärmad.
Mer känd som Miyamato Musashi. Han är en verklig person och föddes 1584 i byn Miyamoto. Han vann sin första duell när han var tretton år gammal mot en mycket äldre och mer erfaren samurai, och begav sig senare ut på en pilgrimsfärd för att fullända sin konst. Han utkämpade mer än 60 dueller och förlorade inte någon. Han stred i flera stora slag, och strax efter 1612 när han besegrat en berömd svärdsmästare vid namn Kojiro i en duell slutade han använda riktiga svärd i dueller och höll sig till sådana gjorda i trä. Han skrev "Fem ringars bok" några veckor innan han dog. Aldrig besegrad i en duell? Hård nog för att platsa här...
Han platsar inte här för att han vann alla sina dueller eller för att han besegrade alla sina finder. Tvärt om, då hans liv var kort och slutade våldsamt. Men ojoj, hade den här killen en vilja av järn. Han föddes 1811 och började skolan vid 12 års ålder. Snart var han uttråkad av vad lärarna kunde erbjuda och började läsa matematik på egen hand. När han var 16 sökte han till en berömd skola men kom inte in. Om det har det sagts: "A candidate of superior intelligence is lost with an examiner of inferior intelligence". Han började läsa på universitet men möttes gång på gång av otur, som när han lämnade in tre avhandlingar och personen som tog hem dem för att läsa igenom dem dog. Han valde fel sida i revolten 1830, satt i fängelse, och strax efter (vid 20 års ålder) blev han kär.... och det gick illa. Upprörd över den förbannade kärleken (lyssna och lär pojkar) blev han inblandad i en duell. Natten innan duellen skrev han frenetiskt ner allt han kunde och skrev ofta "Jag har inte tid, jag har inte tid" i marginalen. Han blev mycket riktigt dödad, skjuten från 25 stegs håll. 24 år efter hans död publicerades hans teorier och han fick en plats i matematikhistorien. Hårt liv...
Från serien Sluggy Freelance. Tar en stark andraplats efter Raven, och enda skälet till att han inte slåss om den åtråvärda toppositionen är att han har päls. Det här är kaninen från helvetet, som med sin trogna kniv toppar tomtens lista på elaka personer år efter år. Räds inte Aliens eller onda imperier och får personerna runt omkring honom att drömma mardrömmar om kaninbebisar... Har ni aldrig stött på Bun-bun finns ett lite smakprov här. Hela serien ligger ute på nätet, så läs mer om Bun-buns hårda eskapader online.
Ernest Shackleton var äventyrare och expeditionsledare som 1915 skulle korsa Antarktis med släde. Den 19 januari 1915 fastnade segelfartyget Endurance i ismassorna, med Antarktis inom synhåll. Isen drev långsamt norrut, men Shackleton hoppades på att fartyget skulle smälta loss så ett nytt landstigningsförsök kunde göras. Men så blev inte alls fallet. Den 23 oktober krossades Endurance av ismassorna och männen tvingades överge skeppet. Den nödvändigaste utrustningen bärgades, bland annat tre livbåtar. Upprepade försökte gjordes att nå land men packisen gjorde ansträngningen allt för stor för att den skulle lyckas. De var ju tvungna att få med sig tillräckligt med utrustning för att överleva på Antarktis, så de stannade på isen. Bristen på mat blev ett problem. Köldskador blev ett problem. Uppsprickande isflak blev ett problem. Aggressiva sälar blev ett problem men samtidigt en källa till mat.
Moralen kunde blivit ett problem när några av männen fick nog. Men Shackleton förklarade att alla i besättningen hade skrivit på ett kontrakt där de lovade att lyda hans order så länge expeditionen varade. Och eftersom expeditionen ingalunda var över, utan endast bytt syfte, så var det bara till att rätta in sig i ledet. Ett annat problem vara att befälen hade sovsäckar, men inte manskapet. Då detta naturligtvis var en källa till irritation, beslöt Shackleton att ändra på saken. Alla sovsäckarna lades i en pott, varvid alla männen deltog i ett lotteri. Föga förvånande, var alla vinnarna de mest medtagna av männen. Alla förstod och accepterade att lotteriet var uppgjort.
Sommaren kom och isen började smälta. Den 9 april 1916 tvingades männen i båtarna. För att inte livbåtarna skulle krossas av isflaken försökte de hålla sig till öppet vatten. De enda de fick att äta var en halv skeppsskorpa om dagen och några klunkar kallt vatten. Det var meningen att de skulle ro i skift. Men i slutet av varje skift var männen så stelfrusna att de omöjligtvis kunde flytta på sig för att lägga sig ner och vila. Det var därför lika bra att fortsätta ro.
12 april stapplade de iland på Elephant Island, vilket inte är mer än sten och lite gräs i randen av Antarktis. Även om land skulle underlätta överlevnaden förstod Shackleton att en båt måste skickas iväg för att hämta hjälp. Den mest sjövärdiga livbåten förstärktes och utrustades för resan. Närmast befolkade område var Eldslandet i Argentina, men omöjligt att nå på grund av de hårda västliga vindarna. Alternativet var Sydgeorgien, så där en 1200 km bort. En liten ö mitt södra Atlanten, där det fanns en valstation. Sydgeorgien i Atlanten kan jämföras med en nål i en höstack. Shackleton valde ut fem män däribland navigatören Frank Worsley att följa honom på seglingen.
Den 24 april började segling mot Sydgeorgien. På fjärde dagen drabbades de av en kraftig storm. Trots att den lilla livbåten hade försetts med högre bord, sköljdes den ständigt över av de höga vågorna. Dessutom bildades islager över allt, vilket tyngde ner båten. Besättningen fick jobba dygnet runt för att hålla båten sjöduglig. Efter sex dygn mojnade stormen. Besättningen kunde vila ut och en positionsbestämning kunde göras. På den elfte dagen drabbades de av en svallvåg. I tio minuter öste alla för livet, med vad de kunde hitta för att båten skulle fortsätta flyta. På den 14:e dagen siktades Sydgeorgien för första gången. Men det dåliga vädret gjorde att det dröjde hela två dygn till innan de var i land. Problemet nu var bara att valstationen befann sig på andra sidan ön. Även om ön är smal så har den branta berg med toppar på över 2900 m och glacierer. Att segla runt ön var inget alternativ på grund av vädret. Dessutom hade rodret gått sönder under landstigningen.
Shackleton och två till bestämde sig för att korsa ön till fots. Trots att det aldrig hade gjorts förr. Trots att de inte hade några kartor. Och trots att ingen av dem längre var i särskilt bra kondition. Morgonen den 15 maj startade de sin klättring. För att underlätta klättringen lämnade de kvar tält och sovsäckar. Flera gånger då det bar av nerför, satte sig alla tre på det repet som rullats ihop till något som kunde fungera som en pulka. Efter att ha klättrat i mer än ett dygn, och endast stannat för mat, behövde gruppen vila. Shackletons två följeslagare somnade inom en minut. För att inte riskera förfrysning, väckte han dem efter fem minuter och sa att de sovit i en halvtimme, varvid gruppen fortsatte. Eftermiddagen den 16 maj vacklade de in på valstationen, knappt levande.
30 augusti 1916 hade männen på Elephant Island räddats, efter 105 ensliga dagar. Samtliga 28 överlevde strapatserna.
En klart okänd hårding som dök upp på tv häromkvällen i förbigående när det snackades hastigheter och rymdraketer. Kittinger var lite pionjär i rymdprogrammet då han hjälpte till med information om hög höjd och även testade primitiva rymddräkter. Hur? Jo Kittinger flög ballong. Högt. Ritkigt högt. Typ kanten på atmosfären högt. 1960 flög Kittinger, iklädd en vad han upptäckte otät rymddräkt (han tappade snabbt all känsel i ena handen där handsken var otät) en väderballong upp från jorden. När han var på över 31000 meters höjd såg han jorden och den blåa hinnan nedanför sig, och rymden runt omkring honom bredde ut sig svart och kväljande - han såg inte längre några stjärnor. Bara att börja tappa ut luften ur ballongen och ta sig hem? Tss, mes. Så Kittinger hoppade... Han hade ju fallskärm juh! Okej, det finns inte så mycket luft däruppe och alltså inte så mycket som bromsar honom... så Kittinger håller rekordet som den första människa som varit snabbare än ljudet i fritt fall, och plockade dessutom rekordet på fritt fall, 4 min och 36 sekunder. Han landade i New Mexico en kvart efter att han hoppat och återfick känseln i handen inom några dagar.
Richard B Riddick
Ytterligare en hård kille från filmens värld, och den här besten figurerade i "Pitch Black". Primalbest som är vaken under kryosömn, som överlever på främmande världar - han smyger utan ett ljud, han kan se i totalt mörker, dödar elaka rymdmonster med bara händer och sina trogna kniv. Och så har han en gosig röst.
George Gordon, Lord Byron (1788-1824)
Ansedd av många litteraturkritiker som den allra största av de brittiska romantik-diktarna (andra romantiker: Wordsworth, Coleridge, Keats, Shelley m.fl.). Hans inflytande känns inte bara hos mindre kända författare utan även bland stora namn såsom Balzac, Stendhal, Pusjkin och Dostojevskij. Många skulle till och med gå så långt att säga att Lord Byrons verk påverkade självaste Beethoven. 1818 påbörjade han författandet av det ärkeromantiska och tungt erotiskt laddade mästerverket Don Juan, som idag ses som hans mest framstående verk.
Från sitt högsäte i Englands intellektuella elit abdikerade han hastigt 1823 för att hjälpa grekerna i deras frihetskamp mot turkarna. Helt utan personlig vinning bytte han, över en natt Londons lyx, sitt äktenskap, sin familj och sitt rykte som diktare mot slagfältens smuts och död i norra Grekland.
Genom sin död (en död orsakad av utmattning, infektioner och feber vid 36 års ålder) visade Lord Byron att krigarrollen inte på något sätt utesluter diktarrollen och vice versa. Man kan ha stål i ena näven och silke i den andra.
Saknas det någon hårding här? Skriv till Daniel och meddela om andra hårdingar som platsar här.