Dr Sabel, eller hur jag lärde mig att sluta oroa mig och älska eggen

Det kommer en tid i varje värjfäktares liv då han sneglar över på sabrörerna och undrar, "Varför mesar jag barar runt med spetsen på mitt vapen? Kan jag göra som de där tuffa killarna där borta som leker med sablar?" Då är det bara en sak att göra - låna en utrustning och åk till SM för att mäta dig mot gräddan av Sveriges sabelfäktare.

Jag (Daniel) och Joakim bestämde oss för att åka till Sabel-SM i Kalmar som hölls samtidigt som Lag-SM i värja, SM för oldboys och lite annat. Sabeln hade inte gått av stapeln på ordinarie tid p.g.a en konkurrerande tävling så SM hölls nu istället och tävlingsledningen hade ju insett att det bara skulle ta en timme eller två (sa jag att sabel är otroligt mycket mer intensiv än värja?) och upplät gärna platsen - två pister. Vilket var alldeles lagom, då det dök upp 10 deltagare som delades upp i två pouler.

Mmm, kaffe

Joakim behöver inte oroa sig. Jag har en bild från dagen ifråga (lördagen den 7:e december) när han sitter och dricker kaffe. Vi åkte till Västervik där vi fick en utmärkt frukost av vänner till Joakim. Så skönt att få lite i sig på morgonen, även om mitt fysiska handikapp började sätta in och jag inte fick i mig så mycket. Men det var gott, och varmt. Tack!

All fäktning hölls i en stor sal, det var fullt liv när vi anlände eftersom värjtävlingen satt igång redan vid 0830. Mmmm, jag förstår hur damerna och sabrörerna känner det när de drar igång vid 12, lite lagom sådär... Otroligt civiliserat och skäl nog att sadla om direkt egentligen. Sabrörerna höll till i ena kanten på hallen. Ett mycket trevligt gäng, som värnar om varandra. Är man inte fler i landet som brinner för sabel har man inte råd att vara ogin, så de är riktigt trevliga killar allihop. Vi gick runt och lånade ihop de sista delarna av våran utrustning (Tack Erik och Jörgen) och tog på oss, med en still bön på läpparna om att allt skulle fungera och att vi skulle slippa felsäkning... sabel är ju trevligt då det inte finns några rörliga delar eller små trådar någonstans i utrustningen, men det kan vara jobbigt att hitta fel i alla fall...

Så var vi igång! Svårt att hålla allt i huvudet till att börja med - anfall har företräde, du kan inte bara sträcka emot. Parad ger initiativ och rätt till attack och poäng... om man nu träffar. Tempostötar är svåra, och domaren har sista ordet. Right.. dåså, då kör vi igång. Jag och Joakim hamnade i olika pouler så det var svårt att se varandras matcher - allt går så snabbt. Talande är kanske att alla kom överens om att vi inte behövde använda klocka eller kolla tid under matcherna - jag tror inte någon där hade deltagit i en poulematch på över en minut... de flesta är över på ca 20 sekunder effektiv tid om båda ligger på, kanske några sekunder mer...

Det är stor påfrestning på vindorna eftersom det är så mycket rörelse i sabel. Flera fick bytas ut efter att de inte klarat påfrestningen. Och var de för lätta, eller linan inte löpte tillräckligt lätt så rycktes de med vid ett våldsamt anfall... och fick fästas eller tyngas ner, eller bytas ut. Sabelfäktare gör åt fler vindor :)

Första marchen fick jag storstryk... och nästa, och nästa. Verkade som om jag inte skulle ha någon chans alls här. Men så kom benen igång vilket medför tydligare anfall och snabbare reträtt, och jag tog en seger i min grupp på slutet. Men skulle det räcka för att gå vidare? Det visade sig att det gjorde det, preciiiiis. Så jag slank in i elimineringen som 8:a och skulle alltså möta den som gått allra bäst, Jörgen. Men, en dåre känner ingen fruktan och vet inte när det är dags att lägga sig. Tss, visst kan jag ta det där och ta mig till semifinal? Jajajmen, nu kör vi...

...men jag föll på orutin. Jag ledde 12-10 i slutet men kunde inte hålla i när jag fick stopp i huvudet och gjorde dåliga anfall... oförlåtligt, och det kostade ju mig en medaljplats så jag var lite nedstämd efteråt. Vi fäktade i alla fall ut om alla placeringarna så jag fick gå ett par matcher till där jag slog mitt motstånd och förbättrade min placering till 5:e plats. Inte så pjåkigt i alla fall för en värjfäktare.

Sabel är otroligt explosivt, levande... kraftfullt. Allt går mycket snabbare än i värja och det är inga pauser där båda fäktarna lugnar ner sig. Adrenalinet pumpar, omgivningen bleknar bort och kvar är du, motståndaren, hans vapen, ditt vapen och i fjärran domarens röst som säger allé. Blixt och dunder, alla muskler laddar ur på full effekt under några intensiva sekunder och med ett brak drabbar man samman och lampan skriker till och markerar träff... så står man frysta i sina poser i bästa samuraj-manér och förväntar sig att motståndaren ska falla omkull jämte en i två delar. Ja, sen kommer man tillbaka till verkligheten när domaren avkunnar dom och delar ut en poäng, och i ett anitklimax klagar den ena fäktaren på att han inte fick träffen... det är synd, men en del av sporten.

I ena semifinalen åkte Jörgen ut mot Tomas (som senare vann allt) i vad jag tyckte dagens bästa match, enastående uppvisning i kontroll, känsla för avstånd och tajming. Vacker, och det är synd att den inte bevarats på film. Applåd till er båda och jag får vara tacksam för att jag fick vara åskådare.

Finalerna hölls senare på kvällen i en sal en bit ifrån gymnastiksalen. Det var presentationer av fäktarna, massa musik i högtalarna... lite jobbigt efter att ha fäktat innan att sitta och vänta på att de skulle komma igång. Till slut så, efter att vi fått veta allt om fäktarna, började finalerna. I lagvärja slog Stockholmarna Göteborg, vi fick pausunderhållning(!) och efter en fin sabelmatch vann Tomas i sabel. Så var det prisutdelning och efter en lång dag fick vi åka hem. Kul notering - systembolaget sponsrade SM. Hur var det med sport och sprit? :) Men det såklart, en fäktare ska väl kunna gå en match även efter en bal på slottet, innan finns det ju ingen anledning att vara ovän med någon.

I bilen på väg hem är allt lugnt och tyst, man går igenom dagen, tänker på sina matcher, eller sov.. återhämtar sig från dagens vedermödor. Det är lugnt och skönt och något man behöver... så man kan gräma sig över sina misstag i fred ett tag :)

/Daniel