I alla fall en fäktare som var på SM bemödade sig att säga åt sina kamrater att ta lite bilder. Här är ett par av dem, så att ni kan se hur det gick till på SM 2002.
Det var faktiskt väldigt väldigt tidigt på morgonen. Faktiskt. Och sedan hade vi riktigt svårt att hitta rätt. Marinkommandot stod det på inbjudan, men trots att en infödd vägvisare blev vi tillslut tvungna att fråga en polis om hjälp. Att vi sedan inte kunde hitta inne på området kanske bara understryker att det var mitt lokalsinne som inte räckte till.
Här tacklar Daniel stackars Gomez, som jag för övrigt har för mig fick stöten i alla fall. Min kamera reagerar inte ögonblickligen, så vad intressant eller tufft vi gjorde när bilden började tas var för länge sedan över när jag hade knuffat omkull honom.
Där borta är Joakim. Man kan ofta se skillnad på oss och andra fäktare genom färgen på våra skor. Jag påminner återigen om att det antagligen hände något kul, jag trycker ner knappen och efter en stund tas bilden. Har att göra med hur mycket ljus som finns i lokalen etc. Joakim tog nog den här poängen med en vacker stöt till axeln om jag minns rätt.
Här ser ni gymnastiksalen och läktaren ovanför, där alla som inte behövde gå upp grymt tidigt hängde och skrattade åt oss andra.
Vad var det jag sa? Damernas tävling börjar ju inte förrns klockan 12 eller så, de släntrar in i mysbyxor när vi hållit på ett tag och gäspar. Isch! Här är Annica och Kerstin, även om det inte syns.
Här sätter jag äntligen en stöt. Men vilken stil? Vilken fot har jag framåt? Joakim som begrundar matchen suckar djupt och skakar på huvudet.
Ahh, the finer things in life... en kopp kaffe och vips är man som en människa igen.
Annica gjorde en strålande match mot Sofie Haarlem, väldigt spännande. I slutändan vann ändå Sofie, men det var inte säkert och vi ska tänka på att Annica bara fäktat fyra terminer än så länge. Det bådar gott, eller hur?
Att ha någon som tittar på matchen från sidan och ger råd i pauserna kan vara ovärderligt. Som fäktare, på pisten, kan det ibland vara så att man inte ser uppenbara saker, man kör fast och vet inte vad man ska ta sig till. Då kan tränaren eller kompisen som med ett vakande öga sett matchen ge råd om vad man ska ändra på, vad man kan försöka och på så sätt hjälpa fäktaren. en coach ska inte underskattas alls, det är skönt att ha någon jämte pisten ibland.
Man tar ut sig helt under en tävling, och när det hela är över tar man varje chans till att hjälpa kroppen återhämta sig. Sen är det ju skönt också...
Så var det slut, och förödmjukad får man bege sig hemåt igen. Själv lyckades jag inte med att göra en lika bra tävling som förra året, därav minen. Men nästa år... nästa år... då har jag tränat, och kört löpträning och styrkepass... och jag kommer vara ett år rikare på erfarenheter. Då ni, då! Vänta bara!
/Daniel