Vöcklabruck 2005

eller

Äntligen ett mästerskap!

Näst efter att fylla 18 år och få tillträde till krogen utan att ljuga, så måste 40 år vara den bästa åldern att inta – åtminstone för en fäktare. Den födelsedagen ger nämligen inträde till veteranfäktningen och man blir åter gångbar på tävlingsnivå i världens roligaste sport. År 2003 nådde jag denna ålder men tyvärr efter det att EM hållits i Moskva varför jag fick vänta tills i år för min debut. Individuella EM hålls nämligen bara vartannat år. Efter en fördubbling av träningsdosen till två gånger per vecka var jag då redo för EM i Vöcklabruck i Österrike. Tävlingen gick av stapeln i tidiga maj när syrener och kastanjer blommade för fullt i Wien och dess omgivningar. Tågresan till Vöcklabruck tog otroligt lång tid pga maskningar hos österrikiska järnvägsbolaget och jag nådde tävlingsplatsen precis när Thomas Åkerberg tagit bronsmedalj i florett. Det var ju en bra inledning för svenskarna. Dagen efter var det dags för herrvärja, som var den gren där Sverige hade den största representationen med Kurt Benkestock, Gardar Nordlander, Jan Tivenius och Thomas Åkerberg. Givetvis gavs det mycket tid till att se på bra fäktning den dagen och inte minst att få serva och heja på sina lagkamrater men också för att hälsa på gamla fäktare från förr i tiden. Det är märkligt vad fäktare håller sig pigga och fräscha. Hoppas att det är ett generellt tecken! Enda problemet är att många kvinnor har bytt efternamn sen seniortiden och man därför inte känner igen dem i startlistorna. Även denna dag blev det svensk medalj då Janne fäktade final och tog en fin silvermedalj. På mitt fina pensionat mitt ute i Sound of Music-bergen bodde flera fäktare, dock ej svenska. Jag fick sällskap av en tysk kvinna som jag åt middag tillsammans med. Någonstans inne i skallen sitter de där tyska orden som jag lärde mig på högstadiet och gymnasiet för länge sedan –rätt coolt faktiskt! Wiener-schnitzeln gick inte att motstå och inte heller pensionatets egen gräslökssoppa. I damflorett deltog endast en svensk dam och det var naturligtvis Kerstin Palm, som ju har hur många fina placeringar som helst i stora mästerskap. Det var roligt att följa henne och se hur professionellt hon fortfarande fäktar. Kerstin slutade 6:a, en fin placering, tyckte jag men Kerstin själv var missnöjd. På kvällen gick vi tillsammans på den stora banketten inne i stan. Uppslutningen var enorm och alla hungriga fäktare fullkomligt länsade faten. Här räckte det inte med de vassa armbågar man lärt sig använda på Finlandsbåtarna utan här krävdes mer om man skulle få smaka på allt. Veteraner vet hur det går till – jag också numera. Delikatesserna först och en för årstiden attraktiv höjdare var sparrisen. Jag tog två-tre sparrisar, min österrikiska bordsgranne tog en hel tallrik. Banketten bestod också att musik, dans och en del lokala uppträdanden. Eftersom jag skulle fäkta morgonen därefter valde jag att ta första bussen hem. En del klokhet kommer med åldern… Morgonen därpå möttes jag av snöstorm och min egen vanliga tävlingsångest. Varför ger jag mig in i sådana här situationer? Varför, varför, varför? Jag vet ju hur det blir! Men kanske bussen nu hamnar i diket och jag slår huvudet lite bara så att jag inte kan fäkta? Bussen kom fram. Jag värmde upp med finskorna Lena Tallroth-Koch och Paula Moberg (Salminen). Trots allt har man andra skandinaver när man kommer ensam, det är tryggt. Kerstin Palm tittade in en liten stund innan hon skulle med sitt plan. Gardar Nordlander kom efter ett tag och stöttade mig tillsammans med sin ungerska fru och jättesöta två små barn. Det kändes bra! Jag hann studera de andra fäktarna och hittade världens längsta holländska och insåg att med min tur skulle hin hamna i min poule, vilket hon också gjorde men då hade jag hunnit studera hennes stil redan och visste hur jag skulle gå tillväga. Innan poulen startade lade jag upp min strategi. Ett par av ingredienserna där kan jag avslöja: säkert avstånd, spetsen nära motståndarens skål och inte minst att gå in för att vinna alla matcher – inte bara fäkta ”bra”. Strategin visade sig hålla och jag fick en bra ranking, stod över i första DE, slog lätt en holländska men förlorade sen knappt mot italienskan Gianna Cirillo. Det blev en 11:e plats vilket jag var nöjd med men också med min fäktning. Sådant som jag tränat med András under det senaste året fungerade och gamla råd från min förre tränare Jaan Veanes ringde i öronen och hjälpte mig också. Kombinationen Jaan och András är suverän. Deras grundsyn på fäktning är likartad och gör man bara som de sagt så funkar det. Prova så får ni se! Jag har efter tävlingen kommit fram till Att det är så mycket enklare om man fäktar bra redan i poulen. Varför har jag inte gjort det förut? Varför har jag varit nöjd med att bara gå vidare? Så dumt! Att det är viktigt att bestämma sig för att vinna. Det kan väl lika gärna stå V för mig som för min motståndare Att det är viktigt att ha en strategi för tävlingen Att två träningar gör mer än en, mer än man kan tro Att det här har gjort mig ännu mer peppad. Nu satsar jag på lagtävlingen i Finland 2006. Till den får vi nog slåss om platserna! Varje lag ska bestå av tre fäktare om tillsammans 150 år. VM får vänta några år. På det mästerskapet måste man nämligen vara minst 50 år –ytterligare något att se fram emot! Kerstin Warvsten